Vaknade denna dag till ett soligt New York. Igår var det bedrövligt men jag lyckades ändå få ihop 24 234 steg trots regn, frihetsgudinna och nya skor. Idag åkte de gamla skorna på igen för säkerhets skull. ka jag åka ner till Duffy´s på 18:th st. Det är en sk Outlet där man kan handla kläder billigt. Jag behöver en enkel jacka att ha här eftersom det är kallare än jag trott. Skivor har jag nog köpt färdigt nu men man vet aldrig.
Jag fick tag på flera stycken som stått på min önskelista. Passerade denna skylt när jag gick igår.

Jag ska ringa Ivar idag också och försöka träffa honom i eftermiddag. Annars har jag ingenting på programmet denna dag.

Jag gick hem och la mig och lyssnade på musik igår.

Idag skulle jag ju upp i kronan på frihetsgudinnan. Jag tog tunnelbanan ner till Ground Zero där de håller på att bygga ett monument. De nya skorna skulle också provas denna dag. Jag gick till Century 21 för att försöka hitta en skjorta eller jacka. Det är kallt här nu och idag har det regnat hela dagen. Det är faktiskt den första regniga dagen jag upplevt i New York på mina resor.
Man åker färja till frihetsgudinnan men det var inte bara... Först en likadan säkerhetskontroll som när man flyger till USA. Av med alla metallföremål och in i en metalldetektor. Krångel, krångel. När jag kom ut till ön och precis skulle gå in blev alla bortmotade av säkerhetsvakter. Man tömde området av någon anledning. Vi väntade och jag frös en kvart innan vi fick gå in. Jag hade ju en "Crownticket". Det betyder att jag får gå upp i kronan och då var säkerheten lika hög igen. Jag fick inte ha med ryggsäck in. Jag låste då in den i ett skåp. När jag kom till entrén visade det sig att jag inte fick ha någonting med mig in. Jag fick då en vakt att tillfälligt låsa upp mitt skåp och tömma fickorna på allt. Jag fick inte ens ha med mitt Visakort in. Sedan fick jag stå i kö igen och gå igenom en ännu tuffare säkerhetskontoll. Jag tror jag gick genom en kroppsröntgen. Jag fick ställa mig i en port där det blåste ett antal korta luftpuffar på mig. Sedan fick jag gå vidare genom en vanlig metalldetektorbåge. Sedan var det grönt att gå upp i kronan. Franklin fick inte följa med förstås. En lång spiraltrappa ledde upp till kronan och det var jobbigt att gå upp. Jag hade sådan mjölksyra i benen att jag knappt tog mig ner sedan. Så här ser det ut inne i kronan. Detta foto är taget upp mot facklan från kronan. Så här ser hon ut inuti. Detta kort är nog taget i höjd med "smöla". Så här ser hon ut när man står vid hennes fötter. OK, det får vara nog. Ett besök där är inget jag rekommenderar.

Jag tog tunnelbanan till Grand Central Station och till ett favoritställe. Grand Central Oyster Bar. Åt en tallrik soppa och dessa läckerheter som efterrätt.

Tog sedan tunnelbanan igen till City Hall för att gå på skivaffär igen. Köpte en bunt skivor och nu fick jag lite tid för ett blogginlägg. Det kanske kommer ett till idag.

Jag gick vidare till Toys'r'us vid Times Square.Det ska vara världens största leksaksaffär sägs det. Här har man byggt frihetsgudinnan i Lego. Min älskade lilla Felix gillar Lego mer än allt annat och här hade han tyckt det varit roligt att vara med. Här finns även Taj Mahal som byggsats. Över 16 000 bitar...Stands bookstore sägs vara världens största antikvariat. Där går jag gärna in och kollar musikböcker, biografier och dylikt. En liten ögonblicksbild från New York den 11 maj 2010. I Chinatown ser man alltid underliga saker. Här ser man en lösning för folk som inte har takräcke. Här ett skyltfönster man byggt in som ett akvarium. Det kryper massor med humrar på botten. Bara välja en och få den kokt.
Jag gick vidare till mitt absoluta favoritställe i New York. J&R recordstore. Jag köpte för många skivor som vanligt och jag ska dit flera gånger denna resa. Det är det absolut roligaste som finns att sitta någonstans och lyssna igenom det man köpt efteråt. Jag har listor med mig på vad jag ska leta efter. Annars skulle jag få ett spel därinne. Jag köpte bl a Santana, Mountain, Yes, Drivin' and cryin', Jefferson Airplan, mm. Tog sedan tunnelbanan hem och lade mig och vilade lite och lyssnade på lite musik. Nu är jag på Starbucks och bloggar. Sedan vet jag inte om jag ska gå någonstans och ta några öl eller om jag ska gå hem och lägga mig. Klockan är bara 20. Imorgon ska jag till Frihetsgudinnan. Jag brukar inte bry mig om sevärdheter men nu hörde jag att man får gå upp i kronan. Förut har man bara kommit upp till hennes fötter. Jag köpte ett par likadana löparskor som jag har på mig när jag går omkring här. Det är halva priset mot i Sverige.

28 227 steg.

Tänkte börja dagens inlägg med en inflygningsbild över Manhattan från igår kväll och sedan lite bilder från mitt hotellrum. Det rymmer en dubbelsäng men inget mer. Fönstret går inte att öppna och från golv till tak går ett vattenrör som är så varmt att det inte går att ta i det. Det knäpper och brusar i röret hela tiden också så jag måste sova med hörselproppar. Som tur är finns AC på rummet annars hade jag varit kokt på morgonen. Färgen i rummet är obeskrivbar och fanns heller inte med i min färgsnurra. Låg och lyssnade på nyinköpta skivor igår tills jag somnade. Jag har en galen dag idag när jag bara går och går och shoppar och shoppar. Jag gick längs Broadway från 94:th st imorse ner till City Hall. Jag gjorde några avstickare bl a till 421 Broome st där jag lovat T-res att ta kort på Haeth Ledger´s boendeadress. Här har du huset T-res. Tyvärr var det inklätt för renovering. Jag gick också förbi Apple-store på Broadway och passade på att gå in och känna på en iPad. Det du Per!!!!!
Gick sedan förbi Iridium jazzclub. Ett litet ställe som tar in 125 personer om jag inte minns fel. Jag har varit där flera gånger och det är alltid världsartister som uppträder där. Detta hade jag och Jörgen gärna gått och sett.

Jag återkommer senare idag med ett nytt inlägg.
Klockan är 15:45 här nu så ni lär nog sova när jag återkommer.

Äntligen tillbaka i NYC efter riktig krångeldag. Jag käkade lunch på Waffelhouse i Macon och gick en tur i vardagsstaden Macon. Inga affärer bara caféer. Jättekonstigt. Idag var det i alla fall människor på stan. Såg en nyckelpiga. Det är den första insekten jag ser på årets resa. Det finns däremot en hel del konstiga fåglar som spelar lite vackert. Greyhoundbussen från Macon var nästan en timma försenad så jag missade flyget från Atlanta. Det var som tur var inte så dramatiskt för jag blev enkelt ombokad till nästa plan två timmar senare. Men det har varit mycket väntan. Nu sitter jag på Starbucks och gör ett litet blogginlägg innan sängdags. Jag ska gå runt hörnet till mitt hotell och checka in nu.

11 569 steg endast idag.

Sitter på hotellrummet i Macon och väntar på att klockan ska bli 11 så jag ska checka ut. Bussen till Atlanta går först kl 13:30 och jag har ingen lust att sitta på busstationen så länge. Måste visa en bild på duschmunstycket på mitt rum. Det har ett antal inställnings möjligheter. Man kan dock inte ändra vinkeln på det så det är för alltid inställt så det sprutar jag in i motstående vägg. Den här skylten sitter utanför hotellet. Ett amerikanskt synsätt på relationer som inte är särskilt modernt. Jag tänker på de skuldkänslor det ger för amerikanska kvinnor som sitter fast i relationer med grisar till män som det verkar finnas gott om här.

Efter en ordentlig sovmorgon tog jag tag i det sista uppdraget i Macon. Att besöka platserna där Duane och Berry omkom 1971 respektive 1972. Det var när jag läste boken "Midnight riders, The story of the Allman Brothers band" som jag blev intresserad av att åka till Macon. Författaren Scott Freeman skriver så utförligt om de båda mc-olyckorna så man bara vill se platserna med sina egna ögon. Jag har översatt texterna så gott jag kunnat.

Duane Allmans död, 1971-10-29
Duane hade varit på födelsedagskalas i ”The Big House”. De hade suttit på baksidan i trädgården i solskenet och gratulerat ”Big Linda”. Strax efter halv sex på kvällen satte sig Duane grensle över sin Harley-Davidson Sportster för att köra tillbaka till sitt hus. Han körde nerför Pio Nono Avenue och svängde sedan höger på Hillcrest Avenue vilket var den bästa genvägen till västra Macon. Duane förde den stora Harleyn nerför Hillcrest, en platt och rak väg med stora träd som hänger ut över vägen. Hastighetsbegränsningen var 35 miles/hour men det struntade han i. Så fort han kom ifatt en långsam bil så körde han bara om den. Det var en perfekt sensommardag för motorcykelåkning. Duane älskade sin motorcykel. Han hade länge letat efter en sådan modell och slutligen hittat en till försäljning i Macon. Cykeln var modifierad med längre framgaffel och hade fått den där ”Easy rider-looken” men på grund av ingreppet också blivit mer svårhanterbar. Den behövde också nya däck och dagen innan hade han beställt en ny uppsättning av den lokala Harley-handlaren.
Duane släppte på lite extra när vägen började gå nerför en brant backe. Vid gult ljus i korsningen Hillcrest-Inverness Avenue körde han rakt igenom. Det var ett gupp i vägen – en plötslig svacka som i en berg- och dalbana – och med lite hastighet kändes det som fritt fall för ett ögonblick. Han körde i 45, kanske 50 mph. Han hade bråttom. Duane hade alltid bråttom. Han närmade sig korsningen mellan Hillcrest och Barlett Avenue. En Cheva-lastbil kom mot honom och saktade ner för att göra en göra en vänstersväng. Lastbilen hade en gul bomkran bak för timmerlastning. Duane såg vad föraren tänkte göra och lade sig ut mot mitten på vägen för att passera lastbilen i vänster körfält när den väl svängt. Lastbilen gjorde då något oväntat. Den stannade halvvägs i svängen och blockerade hela vägen för Duane. Duane hade två möjligheter. Han kunde lägga ner motorcykeln eller försöka svänga runt lastbilen och han var tvungen att ta ett omedelbart beslut.För ett ögonblick verkade det som om Duane skulle lyckas runda lastbilen men plötsligt flög han av motorcykeln. Han hade slagit i kroken som hängde ner från kranen eller lastbilens ytterhörn. Hjälmen flög av och motorcykeln for upp i luften och landade upp-och-ner med Duane under sig. Motorcykeln kanade 90 fot och slog i en trottoarkant och stannade. Motorn gick fortfarande på fullt varv. Lastbilschauffören klättrade ur lastbilen, kollade Duane som låg på marken och gick sedan bort och stängde av motorcykeln. Klockan var 17:44.

Duane var medvetslös. Hans skjorta var uppdragen över bröstet och det var rispor på magen och i ansiktet men han andades och det fanns inga andra synliga skador.

Han fördes till the Medical Center of Central Georgia i Macon. Han slutade andas två gånger i ambulansen men man fick igång andningen med mun-mot-mun-metoden. Dr. Charles Burton undersökte honom på sjukhuset och beslutade att han skulle opereras omedelbart. Duane var fortfarande medvetslös när han rullades in i operationssalen vilket tydde på huvudskador. När Burton öppnade honom kunde han konstatera att bröstet kollapsat och att han även hade fler omfattande inre skador, bl a en spräckt kransartär och en svårt skadad lever. Skadorna var för sig hade kunnat vara dödliga. Burton kämpade för att rädda Duanes liv och Duane klängde fast vid livet i tre timmar innan han slutligen inte orkade mer. Klockan 20:40 förklarades, Howard Duane Allman, 24 år, död.

Berry Oakleys död, 1972-11-11Det var söndag eftermiddag Berry Oakley och en av bandets roadies, Kim Payne, hade varit ute på farmen ”Idlewild South”. De skulle ta motorcyklarna in till staden för Berry skulle spela på kvällen på klubben ”Ad Lib”. Han hade dragit ihop ett gäng musiker för en show han kallade ”The Berry Oakley Jive-Ass Revue, featuring the Rowdy Roadies and the Shady Ladies”. Först skulle de dock repa i ”the Big House”. De var på väg in till staden via västra Macon. Strax före klockan 14 nådde de Napier Avenue på väg mot the Big House och skojade med varandra och körde lekfullt om varandra i den stilla söndagstrafiken. När de kom till korsningen Napier Avenue – Barlett Avenue, körde Kim om en bil på höger sida samtidigt som Berry, med sin mörkblå Triumph 1967, körde om den på vänster sida. Kim drog på ordentligt men saktade ner för att komma igenom den krångliga korsningen med Inverness Avenue där vägen tar av kraftigt åt höger. När Kim kör genom den skarpa kurvan möter han en stadsbuss. Busschauffören ser de två motorcyklisterna komma emot honom och känner instinktivt att den ena kör alldeles för fort för att klara kurvan. Han svängde ut åt höger och tvärbromsade för att undvika en kollision. Berry kom mycket riktigt alldeles för fort, klarade inte kurvan och körde rakt in i sidan på bussen. Kim vände sig om precis så han såg olyckan. ”Jag förstod att han hade dragit på för att komma ikapp mig”, sa han efteråt. ”Jag vände mig om för att se hur han skulle klara kurvan. Jag visste att han inte var så duktig som motorcykelförare”.
Kim såg hur motorcykeln slog i bussen och Berry kastades av och kanade över vägen. Motorcykeln åkte samma väg och landade på Berry, 58 fot från platsen där kollisionen ägde rum. Kim tvärbromsade och vände och tänkte: ”Oh, shit here we go again”.

Berry var medvetslös när Kim kom fram men kvicknade till. Han reste sig upp och började gå fram och tillbaka på platsen som om ingenting hänt. Kim hade bett honom att liga kvar men han reste sig. Berry talade sammanhängande och verkade OK men blödde ur näsan och munnen. Blödningen slutade och han gick bort till sin motorcykel för att kolla skadorna. Framskärmen, strålkastaren och vänster fotpinne var skadade och motorn var skrapad på vänster sida. Polis och ambulans var snabbt på plats och Berry började gå runt under konstig tystnad. Han pratade inte med någon annan än Kim och han sa att allt var OK, han ville bara åka hem. Polisman Wayne Barret förstod att näsblod kunde tyda på skallskador och sa till Berry att han borde uppsöka sjukhus men han vägrade. Berry fick skjuts av en förbipasserande bil till the Big House. Han gick upp på övervåningen men däruppe blev han fullständigt galen och våldsam. Han vägrade fortfarande att åka till sjukhuset men blev utburen ur huset av medlemmar ur turnébesättningen som också lyckade få in honom i en bil och skjutsade honom till akutmottagningen. Klockan 14:55 kom Berry in på sjukhuset och var då medvetslös. Han hade en skallfraktur och han hade inte kunnat räddas även om han kommit till sjukhuset direkt efter kraschen.
Klockan 15:40 förklarades, Raymond Berry Oakely, 24 år, död.

Likheten mellan de båda olyckorna är slående. Båda kraschade på motorcyklar och båda olyckorna inträffade mindre än en kilometer ifrån varandra på två parallella gator. Duane hade just passerat Inverness Avenue och krockat med en lastbil i korset vid Barlett Avenue. Berry hade passerat Barlett Avenue och krockat med en buss i korset vid Inverness Avenue. Båda var 24 år och de båda chaufförerna som körde bussen och lastbilen var också 24 år. Det var ett år och två veckor mellan olyckorna.

I och med denna dag i Macon har jag gjort allt jag velat göra och sett allt jag velat se här. Jag känner mig helnöjd och jag har verkligen sett fram emot att få skriva just detta blogginlägg. En dröm till av alla mina drömmar har förverkligats.
Imorgon bär det av till New York igen.

7 823 steg idag.