Jag tänkte sova middag men så blev det inte. Jag började bli hungrig igen och det finns matställen nära hotellet där jag bor. Jag gick till Locos härintill. Locos är en jättekonstig bar som ligger, liksom mitt hotell, vid Riverside drive. Riverside drive är en stor väg där bilarna kör fort. Parallellt med den går en motorväg där bilarna kör ännu fortare. Parallellt med den vägen går järnvägen där godståg kommer i ett. Dessutom tutar de när de passerar. På den sidan av Riverside drive mitt hotell ligger finns ett antal verksamheter. Bilverkstäder, små industrier, kontorsbyggnader och ett antal restauranger. Några bostäder finns inte i närheten. Alla som ska till baren där jag satt måste bruka motorfordon. Ändå sitter alla där och dricker öl.
Jag åt en fantastisk varm macka och fick smak på deras underbara öl. Glasen förvaras i frysen innan servering så ölen är riktigt kall. Servitrisen var en svart tjej som pratade sydstatsamerikanska. Hon hade limegröna tunna shorts som var så tajta att de skar in överallt. Varje gång hon kom fram till mig tog hon tag i de minimala byxbenen och drog ut tyget ur alla de veck där det skurit in. En anställd i baren, Ian, bjöd mig på en Jägermeister och satte sig och pratade en stund. Servitrisen kom också och satte sig en stund och visade kort på sin tolvårige son. Hon frågade om det inte var kallt uppe i New York. Det verkar som om dom tycker att det är trevligt med nya ansikten i Macon. Det bor ca 150 000 människor här så det är en relativt liten stad.
Macon, ja... Det är ett konstigt ställe på jorden. Igår när jag kom såg jag bara svarta män i staden. Denna dag då jag vandrat mycket har jag nästan inte sett några människor alls. Varannat hus står tomt och är till försäljning. Var tredje affär nere i centrum är igång och av dessa var ca hälften stängda denna lördag. Det är en vacker men sorglig stad. Som Munkfors ungefär. De enda människorna jag såg på dagens vandring var svarta äldre män som satt eller låg ensamma på parkbänkar. De satt inte två och två utan alltid ensamma. De satt tysta även om de satt på pratavstånd från varann. Jag förstår det inte riktigt. Inga barn, inga unga människor, ingen framtid. Macon håller på att dö. Kvinnan på turistbyrån tog ju hand om mig på ett mycket angeläget sätt. Hon satte mig i en filmsal och ville visa en film om Macon och det fick hon väl. Det var en film där man hela tiden talade om att folk som en gång varit i Macon hela livet längtar tillbaka. Filmen andades tilltro på framtiden och det antyddes att var på väg upp och framåt. Verkligheten är nog tyvärr en helt annan.
Några bord ifrån mig på baren satt ett gäng karlar i 50-årsåldern och drack öl och skränade. De tittade på baseball på TV:n och flera av dem hade keps. De beställde öl i tillbringare och drack ur små underdimensionerade glas. Det kändes så typiskt. De tycker att de slår på stort när de beställer tillbringare och dricker tio småglas. Ölmängden är väl ungefär densamma som i tre stora öl som jag beställer. Larmet från trafiken var öronbedövande och jag förstår inte hur en bar kan gå runt här. Det känns som om jag sitter 50 m från en genomfartsled i Stockholm. Detta koncept skulle inte fungera i Sverige.
Det kom en trevlig kille och satte sig vid bordet bredvid mitt. Han besannade det jag ansedde om Macon. Han sa också att jag skulle akta mig i Macon efter mörkrets inbrott. Vita män går inte säkra då.
Grabbgänget med tillbringarna gick till parkeringen och började gasa på en Ducati som stod parkerad där. De gasade och lyssnade, gasade och lyssnade. En av dem raglade in i sin jeep och körde därifrån. Den fullaste av dem drog på sig sin hjälm och gasade iväg på sin Ducati. Jag trodde inte det var sant. De gör så varje kväll sa servitrisen och tyckte inte det var något konstigt med det.
Jag knallade tillbaka till hotellet för att beställa en taxi. Jag tänkte mig in till stan till ett ställe som heter "The Hummingbird". Ett rockband från sydstaterna skulle spela där på kvällen. Bandet hette "Drivin' n' cryin'". Jag gick först in på puben bredvid hotellet. Där träffade jag Asa. En kille som umgåtts med Duane Allman och bandet när de bodde här. Jag träffade också Larry. Larry presenterade sig som "negerhatare" och var övertygad om att det snart skulle bli ett nytt inbördeskrig mellan syd- och nordstaterna. Inom fem år, sa han. Han skulle också fixa skjuts ner till stan åt mig. Han ringde sin kompis som var taxichaufför. Sedan åkte vi. Först hem med Larry och sedan blev jag skjutsad till The Hummingbird. Det var två tandlösa gubbar och jag i bilen. Gubbarna lovade att se till att jag kom hem säker på natten. Jag fick direktnumret till chauffören som hette Ken. De sa att jag absolut inte var säker i Macon efter mörkrets inbrott men de skulle sörja för att jag klarade mig helskinnad. De var uttalade rasister och väldigt stolta över det. De pratade en så konstig dialekt att jag inte fattade ett ord om de inte talade mera tillrättalagt. Vilka hemska människor! Jag trodde inte det var så illa i sydstaterna som jag hört talas om men det verkar tyvärr så.
Jag blev avsläppt vid The Hummingbird och drack några öl och dansade till det fantastiska bandet. De var verkligen jättebra! Efter kvällens slut ringde jag Ken och blev hemskjutsad till mitt trygga hotellrum.

24 516 steg denna dag.