Efter mitt besök på kyrkogården gick jag in emot stan. Jag hade en karta som jag förberett genom att pricka ut ett antal adresser jag ville se. Det första stoppet blev 1125 Bond street. Här hade Duane Allman en lägenhet 1969.
Jag gick vidare till "The Hippie Crash Pad" på 309 Collage street.
Macon hade på den tiden flest kyrkor per capita av alla amerikanska städer. Stadens innevånare var konservativa och gudsfruktande och efter att ha haft Little Richard och James Brown boende här i 20-års tid tyckte de flesta att det kunde vara nog med musiker som utmärker sig och att staden kunde få slumra in i sin sömniga anonymitet igen. Då flyttar Allman Brothers in. Folk tittade på dem som om de vore från en annan planet. De flyttar in i en tvårumslägenhet på bottenvåningen i ett trefamiljshus på 309 Gollege street. Huset var ett i raden av slitna lite finare hus som en gång utgjort ett av Macons mest fashionabla områden. De kallade lägenheten ”the Hippie Crash Pad”. Det var litet och trångt och de enda möblerna som fanns var fem eller sex madrasser och en Coca-cola-kyl full med öl. Det dröjde inte länge förrän problemen började. Man hade fester hela nätterna och det förekom otroligt mycket droger av alla de slag. Istället för att ringa polisen, flyttade granne efter granne därifrån. Efter en månad var de ensamma i huset.

När jag sett detta hus gick jag vidare mot det andra huset bandet hyrde, "The Big House". Idag är det museum. På vägen köpte jag vatten och en saltgurka. Det är hemskt varmt här och luftfuktigheten gör att det blir en tryckande hetta.

Våren 1970 flyttade Duane, Gregg och Berry in med sina flickvänner i ett hus med fjorton rum på Vineville Avenue och det blev gruppens högkvarter hädanefter. Där samlades de och hade fester och det var alltid mycket folk där. En grind med bandets logga välkomnar besökaren. Det var bra skyltat också... Så här ser huset ut. Därinne blev jag väl mottagen av E.J. Devokaitis. Han driver museet och hade mycket att berätta om bandet och huset. Jag var den enda besökaren så han hade gott om tid med mig. Det fanns väldigt mycket saker från tiden då det begav sig. Denna låda är med på skivomslaget till Live at Fillmore East från 1971. Duanes gitarrförstärkare och högtalare. Greggs Hammond B3 orgel. Jag tog ganska mycket bilder därinne men lägger inte upp alla här i bloggen. Nästa stopp var H&H restaurant. Bandet hade alltid dåligt med pengar. En dag gick dom in på H&H resturant och beställde en tallrik mat. Louise Hudson, även kallad ”Mama Louise” ägde stället. När hon såg hur alla åt från en och samma tallrik skakade hon på huvudet och gick och hämtade mat åt alla. Bandet levde ett okomplicerat liv. Dagarna gick åt till att skapa musik, försöka få tag på droger och jaga lite kvinnor. På kvällarna, mätta av mat från H&H gick de till studion och spelad musik i timmar. På flera av de tidigare albumen riktar gruppen ett särskilt tack till ”Mama Louise”. Mama Louise lever inte idag men hennes dotter driver stället vidare. Dottern var mycket riktig där så jag fick se skymten av henne. Jag käkade en fantastisk köttgryta och drack iste.

Därefter gick jag vidare till Capricorn records huvudkontor på 535 Cotton avenue. Helt otroligt att skylten finns kvar. Jag tittade in genom glasdörren och det var en enda röra därinne. Innertaket hade rasat in bl a. Jag gick vidare till Capricorns inspelningsstudio på 536 Broadway. Phil Walden hade inrett en studio i denna lagerbyggnad. Bakom denna byggnad togs fotot till skivomslaget på "Live at Fillmore East" men den byggnaden som är med på omslaget finns inte kvar. Jag gick sedan in på turistbyrån i Macon och pratade med en kvinna där. Hon hade inga andra gäster så hon ville visa mig så mycket. Hon höll på att inte kunna släppa mig därifrån. Alldeles intill ligger "Georgia Music Hall of Fame". Jag gick en runda därinne men det var inte så mycket att se. Man framhöll givetvis att Otis Redding kom från Macon och att Little Richard är uppväxt där. James Brown har också bott här. I en liten park vid floden finns en staty föreställande Otis Redding. Franklin hittade ut ur ryggsäcken för första gången denna dag. Han ville ta sig en närmare titt på Mr Redding. Efter denna rundtur tog jag en taxi hem. Jag tänkte sova middag men det blev inte så.

Vaknade tidigt och tog en taxi till Rose Hill Cemetary, en kyrkogård som betytt mycket i Allman brothers historia. De brukade gå dit och sitta och röka gräs och skriva musik.Låten "In memory of Elizabeth Reed" har sin titel hämtad från kyrkogården. Dickey Betts skrev denna fantastiska instrumentallåt och visste inte vad han skulle döpa den till. Den är skriven till en italiensk kvinna som han inte vill avslöja namnet på och det är därför den låter lite åt det latinska hållet. Dickey tyckte om att sitta på kyrkogården och skriva låtar. Han gick förbi en gravsten med texten ”In memory of Elizabeth Reed Napier” och gav låten det namnet. Den italienska kvinnans namn vågade han inte använda.Jag lyckades hitta stenen. Helt otroligt faktiskt. En annan grav som givit namn till en låt är Martha Ellis grav."Little Martha", som låten heter.
Det var flera än jag på kyrkogården denna morgon som gick i Allman brothers fotspår. Två grabbar kom i en stor Ford Pick-up och körde runt därinne. Lustiga människor. Att bara komma på tanken att åka bil inne på kyrkogården. De hittade Duane Allmans grav före mig och tutade så jag skulle förstå. Det har varit en del skadegörelse på gravarna så de var nu ordentligt inhägnade. Man hade också kletat ner staketet med fett för att folk inte ska klättra in till gravarna. Det gjorde grabbarna i Forden givetvis ändå. En liten bildkavalkad får avsluta detta blogginlägg. Jag ska ut en sväng nu men fortsätter när jag kommit tillbaka.

Efter att ha låst in min stora resväska i ett förvaringsskåp började jag gå. På tal om gå, ja! Jag har ju stegräknare men har glömt att skriva på bloggen hur många steg jag går. Då kan jag meddela att i onsdags gick jag 15 505 steg. Det var när jag åkte till Stockholm. Igår gick jag 13 706. Idag har jag gått 20 416 steg.
Jag gick Broadway norrut til 106:th St för att kolla var bussen till flygplatsen skulle utgå ifrån. Sedan följde jag Broadway ännu mera norrut eftersom bussen ändå skulle åka den vägen. Jag kom upp i Harlem och gick in lite på Columbia university´s område. Där finns ju också statyn "Alma Mater".
Jag gick vidare till 120:th St och där såg jag att buss M60 svängde så det gjorde jag också. Sedan tog den vägen norrut igen längs Amsterdam avenue. Jag gick i dess spår till 125:th St där bussen tog av österut igen. På 125:th St ligger Apollo Theatre. Här slog James Brown igenom och många fler världsartister har spelat här.Och här ligger HM - i Harlem. Jag gick 125:th St ända till 3 Avenue och där vände jag och gick lite smågator tillbaka. Jag började bli hungrig och tänkte slippa köpa onödigt dyr mat på flygplatsen. Jag gick och letade efter något matställe som verkade OK. Den här väggmålningen fick jag se när jag letade restaurang. Det var en liten kyrka på en bakgata. Ingenting annat än texten på dörren avslöjade att det var Guds hus. Jag hittade slutligen ett matställe på 125:th St som hetta Manna´s. Beställde en "Seafood spcial combo" med fisk, räkor och pommes. Det var verkligen inte gott tyvärr. Sedan tog jag bussen ut till La Guardia-flygplatsen. När man åker buss här måste man tydligen ha mynt men det hade inte jag. Jag fick gå runt bland de andra resenärerna och växla dollar för dollar så jag fick ihop $ 2.25.

Jag kom till flygplatsen flera timmar för tidigt men jag gick runt och tittade. Det är varmt i New York, ca 26 grader hörde jag någonstans. Jag sökte skugga mest hela tiden då jag gått i solen hela dagen. Säga vad man vill om amerikaner men de är påhittiga ibland. Men deras påhitt verkar nog lite konstiga i våra ögon. Eller vad sägs om detta?En liten rastgård för hundar så hunden ska kunna känna lite grus under tassarna när den uträttar sina behov. Om det finns mycket taxibilar i New York så finns det inga i Macon. Den saken är klar. Här på flygplatsen hade de klumpat ihop sig något väldigt. Flygresan till Atlanta gick bra men vi blev sena i starten. Rasan tog drygt två och en halv timme. Om det är varmt i New York så är det ännu varmare härnere. Här är det riktigt varmt och en hög luftfuktighet. Jag åt en pizza på Atlantas flygplats och åkte sedan Greyhound-buss drygt en timme ner hit till Macon. Macon är nog en liten håla. Jag trodde aldrig jag skulle få tag på en taxi. Jag hade trott att det bara var att vifta in en som i New York men jag såg överhuvudtaget inga taxibilar. Plötsligt stod det dock en framför mina fötter som jag kunde ta. Det verkar bo många svarta i Macon. Jag har hittills bara sett tre vita och det var här på hotellet. Hotellet ligger en bra bit utanför centrum så det kommer att bli taxi hädanefter. Det kostade $ 8 hit och det är väl OK. Taxichauffören satt och skrek och härmade bilen hela vägen till hotellet förresten...
Här finns gratis Internetuppkoppling i alla rum och det känns bra. Det är ett litet besvär att blogga när man inte vet var man kommer åt nätet nästa gång. Dessutom kräver ju datorn laddning med jämna mellanrum.
Det är lite skillnad på detta rum och det jag hade i New York. Stort och fint med egen TV och eget badrum. Franklin valde bästa platsen på en gång förstås.

Det känns overkligt att vara i Macon som jag läst så mycket om i boken om "Allman Brothers". Imorgon ska jag ut och se en del omskrivna platser i verkligheten. Mer bilder kommer då.

Det blev ett otroligt kärt återseende med Ivar. Han var redan på plats när jag kom dit kvart över sex. Här har han ställt upp sig utanför baren som den ordentliga kille han är. Efter många kramar och skratt satte vi oss att prata kära minnen och om hur vi har det idag. Vad som hänt sedan senast och så vidare. Tjejen i baren, Aline, var den samma som när vi träffades där första gången och hon mindes detta tillfälle. Hon tog ett foto av mig och Ivar då och vi lät henne göra det ikväll igen. Från samma position som förra gången och vi försökte se likadana ut som på det fotot, tre år efteråt.

Den här baren, Firehouse Tavern, har tema brandkår, brandbilar, brandstation o s v. I onsdags, i Kristinehamn, gick jag ner till brandstationen och berättade att jag skulle till min kvarterskrog, Firehouse i New York. Jag frågade om de hade någon vimpel eller dylikt som jag kunde ta med och skänka till baren. Och visst hade de det! Nu hänger en vimpel med ”Bergslagens räddningstjänst” på bästa parkettplats i baren.

Aline var påtagligt glad för nytillskottet till barens utsmyckning. Vi satt och drack öl ett antal timmar men vid halv elva (04:30 svensk tid) började Franklins trötthet göra sig påmind. Vi hade ju haft ett väldigt långt dygn och därmed hade jag haft en väldigt lång födelsedag. Ivar ville följa mig en bit Uptown när jag skulle gå hemåt. Vi köpte en varsin pizzaslice och mumsade på. Detta var en av mina roligaste födelsedagar. En annan rolig födelsedag i mitt liv var när jag fyllde 18. Då flög jag ner till Venedig och mönstrade på en båt ensam och festade ute i Venedig på natten. Där försökte de blåsa mig på en massa pengar när jag skulle betala notan så jag fick springa därifrån utan att betala ett ruttet lire istället…

Jag vaknade tidigt idag. Närmare bestämt kl 3 på natten och kunde inte somna om. Det blir väl lite konstigt med tidsomställningen förstås. Jag vaknade igen kl 6 istället så tydligen kunde jag slumra en stund till. Nu sitter jag i rummet och fyller på mitt Worddokument för att ha lite text att lägga ut när jag kommer till Starbucks. Rummet här på hotellet var litet men rent och trevligt. Utsikten från fönstret är mot en liten bakgård och det är ca 3 meter till fönstret mitt emot. Jag fick se hur underbart de löser elektriciteten till de olika rummen och jag kunde inte låta bli att fotografera eländet. Klockan 16 går flyget till Atlanta och jag ska se till att vara på La Guardia airport i god tid. Enligt Ivar är det bara att knalla upp till 106:th street och ta buss nr 60 därifrån. Under resan kommer jag då att passera anrika ”Apollo Theatre” i Harlem. Nu ska jag ta en dusch och sedan ge mig ut för att äta frukost på något trevligt ställe.

Äventyret kan börja. Stressade hem från jobbet och packade det sista. Jag hämtade Felix strax före fyra så vi skulle få en stund tillsammans. Han hade tecknat en liten födelsedagsteckning till mig i förskott. Han hade dessutom skaffat ressällskap åt mig. Han tyckte lite synd om mig som ska vara ensam i New York. Säg "Hej" till "Franklin"!

En ödla som han, resan till ära, hade döpt till ”Franklin”. Namnet var taget från en tidigare amerikansk president, sa han.

Jag diskade en jättedisk och brände ägg i stekpannan medan jag packade och hjälpte Felix med att hitta musik i min iPhone. Jörgen ringde och kom tidigare än beräknat för att skjutsa mig till stationen. Det gjorde att Felix fick ringa in farmor för hemtransport till henne.

Jörgen och jag åkte ner till stationen och vi satt en stund på en bänk tillsammans. Han drack Äpple-Mer och jag tog en iskall folköl innan han lämnade mig på perrongen.

Nu först började resan. Ensam med ett helt äventyr framför mig. Förhoppningar, förväntningar och drömmar som ska uppfyllas. Än så länge står jag i kontakt med det svenska telefonnätet. Internetuppkoppling har jag däremot inte för min dator men skriver i Word så länge. Jag får klistra in texten senare.

Det fanns ingen rimlig internetuppkoppling här på Arlanda så jag får fortsätta att fylla på mitt Worddokument. När jag kom ombord på flygbussen insåg jag att min bussbiljett gått ut för två månader sedan. Jag hade inte noterat att den bara gällde i tre månader men det fixade sig ändå. Jag fick åka på den ogiltiga biljetten. När jag satt på bussen kom en sorts svårmod över mig. Jag begriper inte vad det var men spekulerar i lite olika saker. Känslan av att vara ensam på väg in i ett okänt äventyr kanske men det brukar aldrig bekymra mig. Jag förstår i alla fall att ”ensamhet” var inblandat i svårmodet. Konstigt.

Snart ska jag lägga mig i det ofattbart lilla rummet som tilldelats mig. Jag har rummet till 07:30 imorgon bitti och hoppas jag inte försover mig. Franklin var jättetrött efter resan och kröp till kojs direkt. Här på Arlanda är det ganska stilla nu. En del människor vankar av och an. Andra sover på någon bänk här och där. Nästan ingenting är öppet. Imorgon kommer det att vara en helt annan puls här i vänthallarna.

Ny dag med puls.Franklin försöker få upp värmen. Planet blev något sent till start men till slut kom vi iväg. Denna skärm är skön att se efter all denna längtan.Franklin spexade på planet och alla hade kul åt den lilla gröna värmlänningen.

Resan tog ganska exakt åtta timmar och till slut var jag framme.Kolla loggan! Ser ut som ett paecemärke!Min packning. Nu på en annan perrong på andra sidan jorden.Tog några bilder från tågfönstret när jag åkte in till Manhattan. Träskområden med industrier och skräp.

Tog sedan en taxi från Penn station till hotellet. Lastade in min packning och gick ut för att söka Internetuppkoppling. Hotellet hade ingen förstås, trots att det står så på deras site. Nu sitter jag på Starbucks på Columbus Avenue och har fixat ett konto här så jag surfar gratis. Nu styr jag kosan till Firehouse Tavern där jag ska träffa Ivar om en timme.

Som sagt, det drar ihop sig till avfärd. Packar ikväll och tänker. Så här ser det ut i köket nu. Jag brukar tänka utifrån min kropp när jag packar. Har jag allt jag behöver till fötterna (strumpor, skor)? Underkroppen (kalsonger byxor, shorts), o s v. Har jag med alla kablar till min elektronik? Det är mycket att tänka på. Funderar nu på om jag ska raka mig. När får jag tillfälle att göra det nästa gång utan att det blir för besvärligt tro.
Det kommer att bli ett helsicke att tvätta håret i år. Numera krävs balsam för att jag ska få ordning på det och duscharna på hotellet är inte roliga. Det sitter ett stort munstycke högt upp och man kan inte sätta på vattnet utan att bli genomblöt. Det innebär att om vattnet är kallt så märker man det ganska snabbt. Det går inte att låta det spola tills det blir varmt innan man kliver in.
Har suttit ikväll och kollat in platser i New York som har fri Internetaccess.

Har mailat med Ivar i NYC. Vi ska träffas kl 7 PM på torsdag på Firehouse. Då kommer jag troligen inte vara helt nykter. Det kommer att bli ett kärt återseende.
Dagen efter ska jag flyga till Macon i Georgia. Det känns faktiskt lite nervöst inför den resan. Det är mycket tider att passa med bussar och flyg. Jag kommer till Macon ganska sent på kvällen också. Jag kommer att känna mig lite lättad när jag landar i NYC igen och den lilla utflykten är över. Det kommer ändå bli ett minne för livet. Jag har ända sedan jag läste en bok om gruppen "Allman brothers" velat se de platserna som beskrivs i den. Hoppas också jag träffar hippies som var med på den tiden då bandet bodde där.
Som bloggläsarna säkert redan förstått så företar jag mig någon sorts pilgrimsresor till platser som varit viktiga för musikhistorien.