fredag 14 maj 2010

Igår när jag gjort dagens sista blogginlägg gick jag till Firehouse för att dricka ett par öl. Jag tog med mig en gratistidning, The Village voice, dit. Det är en tidning som till stor del handlar om vad som är på gång i New York. Jag bläddrade och sippade på min pilsner när jag fick se att Hubert Sumling skulle spela på BB King Bluesclub IKVÄLL! Jag hade ju biljett dit men jag trodde inte att det var förrän nästa vecka. Jag fick dricka ur min öl och traska hemåt med snabba steg. Klockan var 17 och det skulle börja kl 20. Nåja, så bråttom hade jag ju inte egentligen så jag behövt stressa. Jag gick till hotellet och kollade biljetten och visst stämde det att det var just denna kväll. Jag packade upp degens inköpta saker och gick tillbaka till Broadway. Här var jag nu tvungen att vara förutseende och förståndig. Jag vet sedan förut att när det står 20:00 på biljetten så betyder det att dörrarna öppnas då. Det skulla alltså inte vara någon idé att hasta ner till klubben direkt. Detta ställe ligger på Times Square och där vimlar det av folk den tiden på dygnet. Jag skulle alltså behöva sätta mig på något annat ställe och ta en öl innan jag gick dit och ställde mig i kö. Barerna runt Times Square är ofta knökfulla och ölen är jättedyr. Alltså skulle det vara bättre att sitta här runt 94:th street innan jag tog tunnelbanan ner dit. Då har vi det här med kissnödigheten att ta ställning till. Att behöva sitta på en tunnelbana och vara kissnödig är inte roligt. Och att sedan stå i kö för att komma in på BB King bluesclub i samma tillstånd skulle vara outhärdligt. Jag skulle alltså bli tvungen att sitta häruppe och ta några pilsner, ta expresstunnelbana till Times Square och sedan komma dit några minuter över åtta så jag bara kunde gå raka vägen in. Så fick det bli.
Jag gick till ett ställe här på Broadway som hette ”Cleopatra´s needle” En restaurang som sade sig servera medelhavsmat och som hade ”Happy hour” fram till kl 19:30. Jag satte mig i baren och kom snart i samtal med två trevliga damer i 60-årsåldern, Irene och Betty. Jag berättade mitt dilemma för dem och de sa att jag då skulle akta mig för tunnelbanelinje 1 då den stannade överallt. Det var bättre att ta 2:an eller 3:an som gick ”express”. Expresstågen stannar bara på några få av alla de stationer som ligger längs vägen. En jazztrio med en sångerska började spela på restaurangen kl 19 och det var riktigt bra. Klockan kvart i åtta kissade jag en sista gång och gav mig ut på min vanskliga resa mellan två toaletter. Jag kom ner till bluesklubben några minuter i åtta men det hade redan öppnat så jag gunde gå rakt in. Jag var alltså i mål. Nu hade jag obegränsad tillgång till toa igen. Eftersom jag var ensam fick jag en ströplats vid borden framme vid scenen. När jag varit där tidigare har jag alltid hamnat längre bak med dålig sikt. Jag hamnade hor en tjej som hette Paula. Hon var också där ensam. Vid bordet satt också ett annat sällskap. Nästan direkt när jag satt mig startade förbandet. Det var helt oannonserat att Poppa Chubby var förband. Publiken blev som galen. Två världsartister samma kväll! Poppa spelade en stund innan scenen riggades om för Hubert Sumling. Sedan drog det igång. Med sig på sång hade Hubert David Johanson, sångaren i forna New York Dolls. Sedan var det två för mig okända gitarrister till, bas, trummor och orgel. Hubert är en av de där svarta bluesgitarristerna som brukar kalla sig något med King eller Howlin’. Han är född 1931 tror jag. Hans gitarrspel kan inte på något sätt jämföras med dagens bluesgitarrister avseende snabbhet och teknik. Det har snarare något ursprungligt över sig. Den enda bilden som togs var denna. Däremot filmade jag ett antal snuttar. Jag har försökt lägga upp filmsekvenser förut i bloggen men det har inte lyckats med den uppkopplingen jag sitter med på Starbucks. Jag har dem dock i datorn och jag tror att min gode vän och tillika gitarristen LC gärna vill se dessa snuttar. Poppa Chubby kom åter upp på scenen och det blev en otrolig gitarrstund mot slutet. De andra två gitarristerna var också jätteduktiga. David Johansen kan verkligen sjunga blues men han kan inte spela munspel även om han gjorde några tafatta försök. Han ser ut som Mick Jagger. Lika skrynklig och han har lika stor mun. Han har också extremt liten rumpa och smala ben i sina jeans. Skärpet, skärpspännet och gylfbulan är tagna direkt från 70-talsscenen. Det var kul att se honom.
En sådan här konsert, där man visar upp ett gammalt muséeföremål, kan vara rätt så underhållande. I det här fallet innehöll konserten en massa bra musik också. När jag för två år sedan såg gitarristen Les Paul på Iridium jazzclub här i New York, var det snarare tragiskt. Les Paul var då 92 år om jag inte minns fel och avled året efter. Han kunde inte spela längre när jag såg honom. Han hade dessutom artros som försvårade saken ytterligare. Han pratade mest om sina tidigare spelningar med olika världsartister och det var väl iofs intressant.
När kvällen var slut skiljdes jag och Paula. Hon skulle ta tåget till Long Island där hon bor och jag tog tunnelbanan hem igen. Vi kanske ska träffas i Central Park på söndag om det blir fint väder.
På detta sätt tog denna torsdagskväll sin vändning. Det var en sådan otrolig tur att jag bläddrade i The Village voice annars hade jag missat detta. Det hade varit svårt att komma över det misstaget.
Idag är det en gråmulen dag med stor risk för regn igen. Det värsta är att det är så kallt när det är mulet. Det har det inte varit förut när jag varit här. Därför tog jag inte med någon jacka i år. Jag är iofs några veckor tidigare nu än jag varit förut.

19 328 steg.

1 kommentar:

  1. Vilket kul möte det blev idag =). Ditt val av restarurang var kanon. I kväll blir det Hair och i morgon blir det nog chinatown och lite outlet affärer. Har du vägarna förbi?

    SvaraRadera